Archive for the ‘Obegripligt’ Category

10,5 lyckliga år

Brukade många gånger tänka, när jag satt i bilen på väg till jobbet i M-å, så lycklig jag var.
Jag hade en karl som jag älskade mer än allt annat och som älskade mig mer än allt annat,
jag gjorde honom lycklig och han mig,
jag hade ett jobb som jag älskade,
vi hade bra ekonomi, kunde unna oss goda middagar ute och utlandssemestrar varje år,
jag hade en underbar son med sambo som allt gick bra för,
jag hade ett underbart förhållande med min fd detta man.
Ja, det kunde inte vara bättre.
Vad hade jag gjort som förtjänat denna lycka i livet?

Samtidigt var jag livrädd. Väntade bara på den dagen då allt skulle slås i kras. Visste ju att jag någon gång var tvungen att betala för all denna lycka. Visste ju att ingenting varar för evigt….

Och nu har det hänt det som jag var rädd för. Nu har jag fått betala priset för alla dessa lyckliga år.
PE fick hjärtinfarkt och övriga krämpor kom i slag på slag.
Jag förlorade jobbet och därmed rasade ekonomin.
Min fd man och en av mina bästa väninnor dog.
m.m. m.m.
Och nu har jag förlorat den som gav mig all denna lycka och kärlek…..
Men kärleken mellan PE och mig, den fanns kvar. Den varade för evigt.

Nu kastas jag ut i det okända…. och har inte mitt stöd i livet med mig……

Saknar honom så….

Skålen…

Limmar fortfarande på skålen, men inte lätt när den gång på gång puttas omkull av något eller någon. Hur många gånger orkar man ta smällarna innan man till slut inte orkar resa sig mer?

Känner att jag snart når gränsen…

Så mycket att göra, så många måsten, så många motgångar, så mycket besvikelse, så mycket saknad, så många tårar….

Vill snart få tid att stanna upp … och få tillåtelse att bara sörja….

Packning….

Sorterar och packar. Ja, jag flyttar. Lämnar inte bara A*k utan även kommunen. Drar mig ner till kusten.

Känner att jag inte orkar bo kvar här. Alldeles för mycket jobb med huset… sånt som jag inte klarar av. Vill inte vara beroende av andra. Vill inte behöva be om hjälp så fort någonting strular och med sånt som jag inte orkar. Så det blir lägenhet för mig nu.

Visst kommer jag att sakna huset. Här hade vi ju 10 lyckliga år tillsammans. Här bodde ju PE när vi började vara tillsammans och han trivdes i huset. Här smidde vi planer och drömmar om framtiden. Här älskade vi, skrattade vi och njöt av att få vara tillsammans. Här byggde vi vår egen lilla värld där vi var lyckliga. Och lyckliga var vi.

Men nu är lyckan borta. Allt är tyst och tomt. Själen i huset är borta… den fanns ju där med PE. Så känslan för huset är borta. Kan ju inte bo kvar bara för minnenas skull…. de bär jag ju ändå alltid med mig inombords. De kan ingen ta ifrån mig.

Så hela mitt liv ska packas ner i lådor. Hela mitt liv ska gås igenom… vad ska kastas, vad ska sparas, vad är mitt och vad är PE’s.

Det är tungt och det tar tid. Precis allt måste ju gås igenom. Och varje sak bär minnen med sig. Där är mammas gamla dukar hon broderat, lakan med monogram som hon sydde när hon skulle gifta sig med pappa, pappas gamla rakgrejor, gosedjuret som K hade när han var liten, skolböckerna jag hade när jag gick skolan, dagböcker m.m. (har inte hunnit till de sista 10 åren än) Kan jag verkligen kasta detta? Men inser ju samtidigt att allt går inte spara. Kan inte ha för mycket saker med mig till en trerummare. Var ska jag förvara allt? Går ju bara inte.

Så jag sorterar, minns, kastar och gråter…..

Men det är väl så livet är…. slutar i några ynkliga flyttkartonger…. och på soptippen där till slut allt bränns…

Varför…

… lärde jag mig aldrig pannan när PE levde? Varför ska man alltid skjuta upp allt till sen? Hatar pannan!!!!!!!!!

Pelletsbrännaren är jag livrädd för.

Elvärmen blir för dyrt. (med dagens elpriser)

Knappar och rattar överallt. Vilken funktion har dom????

Får inte upp tempen på varmvattnet. Vad är det för fel????

Slå om till elvärme igår för sotaren var hit idag. Har inte startat pellets än. Vågar knappt.  Feg.

Hatar att ringa till nån och be om hjälp. (Tack snälla G för du står ut med mig!!!) Har ju alltid varit den som ”kan själv”, men inser det gör jag inte.

Jag har ju alltid varit den som vill ha kontroll över olika ”apparater” – det är ju JAG som bestämmer över maskinerna, inte dom över mig. Orkar inte lära mig nu. Det är ju så mycket annat som ska ”fixas”.

Allting fungerade ju när PE levde. Varför ska allt djä…s nu??? Fast jag vet ju varför  – jag kan ju inte!!!  Har inte brytt mig om att lära mig. PE skötte ju såna saker. Behövde aldrig tänka på det.

Vill att PE ska komma tillbaka till mig …. NU!!!!!!

Ingen att prata med om kvällarna. Ingen man får ge en kram och tala om för hur mycket man tycker om honom. Ingen som ger mig en kram och talar om för mig hur mycket han tycker om mig. Ingen att laga mat till. Ingen som kokar kaffe på kvällen. Ingen…..

Vill inte….

Upp- och neddagar. Ikväll är det en neddag……

Lördagkväll

Hade en underbar lördagskväll. Blev bjuden till min väninna på middag och där blev jag sittande till sent på kvällen. God mat, gott vin och underbart sällskap. Tack snälla för det.

Skönt att komma sig hemifrån en kväll. Det är så tomt och tyst om kvällarna. Saknar honom så. Vågar inte sätta mig ner och tänka utan försöker hålla mig sysselsatt med annat så jag glömmer en stund. Fast fortfarande är det svårt att koncentrera sig på något och svårt att börja med nåt. Ändå har jag miljoner saker som ska göras. Förstår inte var jag ska få energin ifrån till att sätta igång. Måste gå igenom huset från vindan till källaren och sortera upp allt. Och jag menar ALLT! Varför ska man vara som en ekorre och samla på sig så mycket saker…. alla dessa ”bra ha-”saker som man sparar fast man vet att man aldrig kommer att använda det.

I mitt nästa liv hoppas jag att jag har lärt mig att bara ha det som verkligen behövs. Och det är egentligen inte så mycket. Levde så i Skåne. Där hade vi bara det allra nödvändigaste, och vi klarade det. Så där lärde jag mig att man inte behöver så mycket. Det går ändå. Det finns det i livet som är viktigare än prylar……

Tomt hus….

Hemma igen efter en veckas avkoppling hos sonen. Har varit skönt att vara där… inte behövt tänka på alla dessa ”måstesaker”. Utan bara kopplat av, blivit uppassad, bjuden på middag (både hemma och på restaurang), bjuden på bio (första 3D-bion jag sett).

Men tyvärr måste man ju hem till det tomma huset och ta tag i saker igen. Vet inte var jag ska börja. Alla dessa beslut…. Urna ska väljas, plocka fram allt som behövs för bouppteckning, städa upp bland alla saker….

Man har inte bara förlorat den man älskat, utan man har förlorat hela livet. Vad ska jag göra nu då? Inget jobb har jag som ger mig en inkomst att leva på. När vi var två räckte pengarna till, men nu? Var ska jag hitta ett jobb?

Ska jag bo kvar i huset eller ska jag flytta? Har jag råd att bo kvar i huset? Klarar jag av att sköta det? Just nu känns det alldeles för tungt att vara ensam om. Alla dessa saker som PE skötte om och som jag aldrig brytt mig om att lära mig.

Vart ska jag flytta om jag bestämmer mig för det? Hittar jag någonstans att bo? Om jag flyttar, hur ska jag orka städa upp hela huset. gå igenom alla saker, sortera, kasta….. Sortera och kasta delar av vårt liv tillsammans…..

Och mitt i allt detta stök, grubblerier, beslut så finns saknaden, tomheten, tårarna och den ständiga frågan;
VARFÖR?

Beslut

Varför ska det vara så många beslut som ska tas?
Vill inte!
Det är alldeles nog med att försöka överleva…..

???

Hur mycket tårar finns det? De verkar aldrig sina….

Jaha….

… och nu då?

Tack!

Till alla er underbara bloggvänner, ni som orkar läsa, ni som lämnar kommentarer (jag läser alla med glädje, men är dålig på att besvara dom), till alla ni som stöttat mig under denna svåra tid:
TACK!!!

Er stöd har betytt mycket för mig.