Archive for the ‘Obegripligt’ Category

Brand

När allt var klart i skolan så samlades familjen hemma i huset. Ernst var förbi och bytte ut motorn till pelletsmataren som hade pajat samma dag som PE dog. Så nu slipper jag fylla pelletsbehållaren med hjälp av hinkar.
När vi satte oss och skulle äta så kände jag att elementen var kalla så sonen fick gå ner i källaren och kolla. Jo, pannan hade stannat. Han startade den och vi satte oss och åt.
En stund efter middagen gick K ner i källaren för att visa M och C PE’s studio. Dröjde inte länge innan C kom rusande upp och ropade efter brandsläckaren!
Då de hade kommit ner i källaren hade K öppnat dörren till pannrummet. Upptäckte då att det vällde ut rök från pelletsbehållaren. Panik!!! På något sätt hade elden krupit bakvägen och det hade börjat kola underifrån. Så de fick försöka kväva elden med en brandfilt, ösa upp all pellets ur behållaren och bära ut den (och naturligtvis var den nyfylld). Källaren blev rökfylld så upp med fönster och dörrar för att vädra ut.
Tur i oturen att vi var hemma, att någon gick ner i källaren och att jag inte var ensam hemma.
Men eftersom tvättstugan och klädkammaren finns i källaren så har jag ett jättejobb framför mig. ALLA kläder måste tvättas!!!
Behöver jag tala om att vi INTE körde pellets den natten utan elpatronen fick göra sitt i stället.

Musik på andra sidan?

Undrar om de sitter där tillsammans och spelar nu?
Gary Moore

Gitarrdekoration

Från 2011-02-05

Efter stunden på Saga så åkte vi till skolan i Adak där vi samlades för en stunds samvaro med kaffe och tårta. PE var med även här – i tankarna hos de närvarande men även med sin musik. Denna gång fungerade cd-skivan/spelaren perfekt. Jag tror han tyckte det var roligare att spela för oss där, så som han ofta brukade spela – som underhållning till kaffet. Fick han själv välja så stod han hellre bakom sin gitarr och sjöng och spelade än satt vid bordet och fikade.
Åke spelade även här några låtar och Per läste upp de telegram och hälsningar som kommit.
Tror PE blev nöjd med sin dag. Mycket musik, familjen och de närmaste vännerna omkring sig. Han fick spela och även komma med protester över vårt musikval ibland.
Så dagen blev tung, men ändå på ett sätt ljus och lättsam.
Nu återstår bara att lära sig leva utan honom……..
Men han kommer alltid att vara med mig, vart jag än går. I minnet och hjärtat kommer han alltid att leva kvar.
Men saknaden och tomheten kommer jag nog aldrig över…..

Sista scenframträdandet

Kl 11 den 5 februari samlades familjen och de närmaste vännerna på cafét (puben) på Sagabiografen för att ta farväl av PE, en mycket älskad sambo, far och vän.
Här fick han för sista gången stå på scen. Den scen som han troget har stått på nästan varje sommar i 15 års tid. Där besökarna på filmfestivalen fick lyssna till hans sammetstämma, gitarrspel och se hans spelglädje. Den roligaste spelningen på hela året sa han många gånger till mig.
Denna sista gång var han med på scenen, men denna gång i sin kista . Gitarren var också med fast denna gång prydd med blommor.

Fastän det var en mycket tung stund för mig och de närmaste så blev det ändå en ljus stund. Fylld med tårar, tal, musik men även en del skratt.
Tårar som när PE’s dotter läste upp några dikter hon skrivit till sin far.
Tårar som vid avskedet vid kistan (eller ‘vi möts igen’).
Tårar…
Musik med Åke Swan
Musik med PE själv, fast denna gång via skiva.
Skratt när två av låtarna med PE vägrade spelas upp efter några takter och vi konstaterade att antingen gick strängarna av eller också tyckte han att vi hade valt fel låtar. För när vi hade provspelat dom dagen före på samma cdspelare hade dom fungerat felfritt.

Jag vill rikta ett varmt tack
till Per för att du medverkade till att denna stund blev så fin.
till Irene för dina fina blomsterarrangemang
till Åke för din vackra musik
till alla vännerna som var där
till Roland som hade skottat
Och ett stort varmt tack till Sagabiografens förening som gjorde det möjligt för PE att stå på scenen denna sista gång.

Städa…

Idag försöker jag städa. Har inte gjort det sen det hände…
Dammet ligger i drivor. Prylar och otvättade kläder överallt. Sängar obäddade….
Men måste! Får ju huset fullt i kväll….
Men det går tungt… ingen ork….

En dag till….

Ytterligare en dag har gått. Nu börjar jag sakta återvända till livet.
Började dagen med att vara och kolla mitt blodtryck. Lite för högt så det blir fler kontroller. Får ju hoppas att det bara är omständigheterna som har höjt det och att det sjunker när allt annat har lagt sig.
Har även lyckats jobba några timmar de senaste dagarna. Om än det går tungt och allt tar dubbelt så lång tid som vanligt.
Men hela tiden finns han där i mina tankar.
Tomt och tyst när jag kommer hem. Inget gitarrspelande hörs från källaren. Ingen som kommer och säger ”hongru”. Ingen kram i förbifarten. Saknar t.o.m. hans sporttittande på TV (själv hatar jag sport på TV).
Har fortfarande inte förmått mig att städa ut i sovrummet. Klarar nästan inte av att gå in där. Men i morgon måste jag ta itu med det för då får jag huset fullt.
En del frågar mig om jag tycker det är olustigt att vara ensam i huset, att jag skulle vara mörkrädd. Svarar att vad har jag att vara rädd för. Finns han kvar här så vet jag att han är här för att beskydda mig. Och – det är inte dom döda som är farliga, det är dom levande man får se upp med.

Snart….

Det drar ihop sig. På lördag är det dags för begravningen. Vet inte hur jag ska orka mig igenom den dagen. Allt känns fortfarande så overkligt. Det har fortfarande inte gått in att han är borta.
Klarar jag av att stå där och se hans kista och veta att hans kropp ligger där?
Klarar jag av att ta avsked av honom där?
Ta avsked? Vad då? Han finns ju här hos mig. Kommer alltid att finnas här. I luften omkring mig. I mina tankar. I mitt hjärta. Kommer nog alltid att bära honom med mig.
Så det blir inget avsked. Det blir nog ”Vi ses igen, någonstans….”

28 dagar…

… sen allt hände.
28 tomma dagar.
28 dagars saknad.
28 dagar med tårar.
28 dagars förtvivlan.
28 dagar oro.
28 dagar ilska.
28 dagar maktlöshet.
28 dagar utan ork.
28 dagars trötthet.
28 dagar i en bubbla.
28 dagar jag inte levt.
28 dagar med två ord……
NEJ!!!!!!


VARFÖR???????

Skålen….

När jag äntligen hade fått några bitar på plats gav någon den en knuff och det mesta rasade igen…..

Livets gång

Mina föräldrar är för länge sedan borta.
Min f.d svärmor är borta.
PE´s far dog 2006.
Min älskade vän och f.d. make dog 2007 (f 1953)
Min älskade väninna dog 2009 (f 1956)
En omtyckt farbror dog 2009 (f 1946)
Samt flera andra som stod mig nära på ett eller annat sätt. Alla alldeles för tidigt.
Och nu den jag hade hoppats att få åldras tillsammans med…….
Nu räcker det!!!

Är detta livet?
Är det så här att bli gammal?