Archive for februari, 2011

Tomt hus….

Hemma igen efter en veckas avkoppling hos sonen. Har varit skönt att vara där… inte behövt tänka på alla dessa ”måstesaker”. Utan bara kopplat av, blivit uppassad, bjuden på middag (både hemma och på restaurang), bjuden på bio (första 3D-bion jag sett).

Men tyvärr måste man ju hem till det tomma huset och ta tag i saker igen. Vet inte var jag ska börja. Alla dessa beslut…. Urna ska väljas, plocka fram allt som behövs för bouppteckning, städa upp bland alla saker….

Man har inte bara förlorat den man älskat, utan man har förlorat hela livet. Vad ska jag göra nu då? Inget jobb har jag som ger mig en inkomst att leva på. När vi var två räckte pengarna till, men nu? Var ska jag hitta ett jobb?

Ska jag bo kvar i huset eller ska jag flytta? Har jag råd att bo kvar i huset? Klarar jag av att sköta det? Just nu känns det alldeles för tungt att vara ensam om. Alla dessa saker som PE skötte om och som jag aldrig brytt mig om att lära mig.

Vart ska jag flytta om jag bestämmer mig för det? Hittar jag någonstans att bo? Om jag flyttar, hur ska jag orka städa upp hela huset. gå igenom alla saker, sortera, kasta….. Sortera och kasta delar av vårt liv tillsammans…..

Och mitt i allt detta stök, grubblerier, beslut så finns saknaden, tomheten, tårarna och den ständiga frågan;
VARFÖR?

Beslut

Varför ska det vara så många beslut som ska tas?
Vill inte!
Det är alldeles nog med att försöka överleva…..

???

Hur mycket tårar finns det? De verkar aldrig sina….

Jaha….

… och nu då?

Tack!

Till alla er underbara bloggvänner, ni som orkar läsa, ni som lämnar kommentarer (jag läser alla med glädje, men är dålig på att besvara dom), till alla ni som stöttat mig under denna svåra tid:
TACK!!!

Er stöd har betytt mycket för mig.

Brand

När allt var klart i skolan så samlades familjen hemma i huset. Ernst var förbi och bytte ut motorn till pelletsmataren som hade pajat samma dag som PE dog. Så nu slipper jag fylla pelletsbehållaren med hjälp av hinkar.
När vi satte oss och skulle äta så kände jag att elementen var kalla så sonen fick gå ner i källaren och kolla. Jo, pannan hade stannat. Han startade den och vi satte oss och åt.
En stund efter middagen gick K ner i källaren för att visa M och C PE’s studio. Dröjde inte länge innan C kom rusande upp och ropade efter brandsläckaren!
Då de hade kommit ner i källaren hade K öppnat dörren till pannrummet. Upptäckte då att det vällde ut rök från pelletsbehållaren. Panik!!! På något sätt hade elden krupit bakvägen och det hade börjat kola underifrån. Så de fick försöka kväva elden med en brandfilt, ösa upp all pellets ur behållaren och bära ut den (och naturligtvis var den nyfylld). Källaren blev rökfylld så upp med fönster och dörrar för att vädra ut.
Tur i oturen att vi var hemma, att någon gick ner i källaren och att jag inte var ensam hemma.
Men eftersom tvättstugan och klädkammaren finns i källaren så har jag ett jättejobb framför mig. ALLA kläder måste tvättas!!!
Behöver jag tala om att vi INTE körde pellets den natten utan elpatronen fick göra sitt i stället.

Musik på andra sidan?

Undrar om de sitter där tillsammans och spelar nu?
Gary Moore

Gitarrdekoration

Från 2011-02-05

Efter stunden på Saga så åkte vi till skolan i Adak där vi samlades för en stunds samvaro med kaffe och tårta. PE var med även här – i tankarna hos de närvarande men även med sin musik. Denna gång fungerade cd-skivan/spelaren perfekt. Jag tror han tyckte det var roligare att spela för oss där, så som han ofta brukade spela – som underhållning till kaffet. Fick han själv välja så stod han hellre bakom sin gitarr och sjöng och spelade än satt vid bordet och fikade.
Åke spelade även här några låtar och Per läste upp de telegram och hälsningar som kommit.
Tror PE blev nöjd med sin dag. Mycket musik, familjen och de närmaste vännerna omkring sig. Han fick spela och även komma med protester över vårt musikval ibland.
Så dagen blev tung, men ändå på ett sätt ljus och lättsam.
Nu återstår bara att lära sig leva utan honom……..
Men han kommer alltid att vara med mig, vart jag än går. I minnet och hjärtat kommer han alltid att leva kvar.
Men saknaden och tomheten kommer jag nog aldrig över…..

Sista scenframträdandet

Kl 11 den 5 februari samlades familjen och de närmaste vännerna på cafét (puben) på Sagabiografen för att ta farväl av PE, en mycket älskad sambo, far och vän.
Här fick han för sista gången stå på scen. Den scen som han troget har stått på nästan varje sommar i 15 års tid. Där besökarna på filmfestivalen fick lyssna till hans sammetstämma, gitarrspel och se hans spelglädje. Den roligaste spelningen på hela året sa han många gånger till mig.
Denna sista gång var han med på scenen, men denna gång i sin kista . Gitarren var också med fast denna gång prydd med blommor.

Fastän det var en mycket tung stund för mig och de närmaste så blev det ändå en ljus stund. Fylld med tårar, tal, musik men även en del skratt.
Tårar som när PE’s dotter läste upp några dikter hon skrivit till sin far.
Tårar som vid avskedet vid kistan (eller ‘vi möts igen’).
Tårar…
Musik med Åke Swan
Musik med PE själv, fast denna gång via skiva.
Skratt när två av låtarna med PE vägrade spelas upp efter några takter och vi konstaterade att antingen gick strängarna av eller också tyckte han att vi hade valt fel låtar. För när vi hade provspelat dom dagen före på samma cdspelare hade dom fungerat felfritt.

Jag vill rikta ett varmt tack
till Per för att du medverkade till att denna stund blev så fin.
till Irene för dina fina blomsterarrangemang
till Åke för din vackra musik
till alla vännerna som var där
till Roland som hade skottat
Och ett stort varmt tack till Sagabiografens förening som gjorde det möjligt för PE att stå på scenen denna sista gång.

Städa…

Idag försöker jag städa. Har inte gjort det sen det hände…
Dammet ligger i drivor. Prylar och otvättade kläder överallt. Sängar obäddade….
Men måste! Får ju huset fullt i kväll….
Men det går tungt… ingen ork….