Snart….
Det drar ihop sig. På lördag är det dags för begravningen. Vet inte hur jag ska orka mig igenom den dagen. Allt känns fortfarande så overkligt. Det har fortfarande inte gått in att han är borta.
Klarar jag av att stå där och se hans kista och veta att hans kropp ligger där?
Klarar jag av att ta avsked av honom där?
Ta avsked? Vad då? Han finns ju här hos mig. Kommer alltid att finnas här. I luften omkring mig. I mina tankar. I mitt hjärta. Kommer nog alltid att bära honom med mig.
Så det blir inget avsked. Det blir nog ”Vi ses igen, någonstans….”
Anitha, att du och P-E ”ses igen, någonstans…”
är också jag säker på att ni gör.
Många kramar från mig.
/gunnar i vaplan/
Och från mig ….., en stor och varm kram!
Och Anitha: du ska veta, att på lördag kommer du att vara INNESLUTEN av varma och kärleksfulla tankar …. vi är många som kommer att vara med dig, även om det blir på avstånd.