En dag till….

Ytterligare en dag har gått. Nu börjar jag sakta återvända till livet.
Började dagen med att vara och kolla mitt blodtryck. Lite för högt så det blir fler kontroller. Får ju hoppas att det bara är omständigheterna som har höjt det och att det sjunker när allt annat har lagt sig.
Har även lyckats jobba några timmar de senaste dagarna. Om än det går tungt och allt tar dubbelt så lång tid som vanligt.
Men hela tiden finns han där i mina tankar.
Tomt och tyst när jag kommer hem. Inget gitarrspelande hörs från källaren. Ingen som kommer och säger ”hongru”. Ingen kram i förbifarten. Saknar t.o.m. hans sporttittande på TV (själv hatar jag sport på TV).
Har fortfarande inte förmått mig att städa ut i sovrummet. Klarar nästan inte av att gå in där. Men i morgon måste jag ta itu med det för då får jag huset fullt.
En del frågar mig om jag tycker det är olustigt att vara ensam i huset, att jag skulle vara mörkrädd. Svarar att vad har jag att vara rädd för. Finns han kvar här så vet jag att han är här för att beskydda mig. Och – det är inte dom döda som är farliga, det är dom levande man får se upp med.

Comments are closed.